I´ve never told a lie, and that makes me a liar!
Det känns som om det faktiskt var länge sen det hände, vilket gjorde att det kändes ännu mer overkligt. Att inte riktigt kunna vakna fast något stör en som fan, något som drar en mot något slags medvetande samtidigt som man håller på att drunkna i något slags mjukt mörker.
Hur kan man gå en hel dag utan att tro att det inte betyder något.
Att det man gör och säger, vartenda ord faktiskt påverkar, spelar roll.
Hur kan man vara där men ändå vara så långt borta, att se på medans alla andra lever, gör något med sitt liv.
Det är aldeles för lätt att bara sitta, lyssna och vara tyst. Bekvämt helt enkelt. Men vad händer när det säkra sedan försvinner? Den stabila marken man har planterat sina fötter på bara försvinner under en. Ska man låta sig själv försvinna med den?
Kommentarer
Trackback
